Kl. 04.41 i morgon bitti är det 25 år sedan det kom en liten skitunge… pojke nummer två i Anderssonska familjen. Precis som nummer ett var du det finaste vi sett och ett lika stort mirakel.
Fortfarande skänker du oss glädje och gör oss stolta. Berättar det kanske inte varje dag, eller ens varje år, men vi är så fantastiskt glada att få vara dina föräldrar. Ja jag pratar för pappa också i detta fall.
Imorgon ska vi fira med bullar och saft… kanske lite vatten också 😉 En massa skratt och nostalgiska bakåtblickar kommer det förmodligen också.
Just nu är det mellofinalen blandat med de känslor som dyker upp när man tänker på hur gamla barnen är… innebär det att jag är sådär skitgammal som man tyckte att femtioåringarna va sådär dinosaurielik och uråldriga…? Visst, jag känner mig slut som människa på grund av mitt mående, men jag lever iaf i tron att det kommer att gå över 🙄 Mest jobbigt är det att inte veta vad det beror på… ena dagen är det cancer nästa är det inflammation i muskelfästen, en annan är det något annat… hypokondriker jag?
annicaandersson 