Kommer föralltid att vara en speciell dag… Vem minns inte dagen man får sitt första barn? Här är det bara åren som går och vi har ingen son att fira… En känsla av tomhet. Det blir så otroligt påtagligt just den här dagen. Vi firar inte längre som en del andra gör, vi har ju ingen att fira. Minnet vårdar vi varje dag men just de här speciella dagarna vägrar kropp och knopp att samarbeta och man blir helt snurrig. En tår rinner rätt vad det är och i nästa stund så brister man ut i gapskratt för man kommer på något galet som hände någon gång för längesedan där vår ängel var i centrum… Ja jag är oberäknelig idag 🙄
För att försöka hålla mig på så normal och jämn nivå idag har jag omgivit mig av några som står mig närmast just nu. Förutom familjen och de närmaste vännerna då såklart. Som ni vet har ju fotbollen blivit mitt andningshål sedan det tragiska hände. Och idag har jag kommit mitt lag mycket nära 😄 Ett stojigt gäng, en lånad studio, en kamera och fasen va kul det va… Men jösses så svårt… Jag är mycket nöjd med resultatet, men skulle behöva mååånga timmars övning innan jag skulle komma på att göra det på mer seriöst vis 😉
Jag måste säga att jag är galet imponerad av fotograf Micke Berglings engagemang, kunskap och fantasifulla fotoskills… Och så vill jag rikta ett stort TACK för att du tog dig tid att hjälpa mig idag och alltid ger mig tips å råd när jag kört fast…
Nu blir det en film innan kuddkramning….
annicaandersson 